Detta är en av Karin Boyes mest kända dikter. Säkert känner ni igen den. Jag älskar den i alla fall!

Ja visst gör det ont när knoppar brister
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna vinterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades av färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.