Till dig
Du min förtvivlan och min kraft,
du tog allt eget liv jag haft
och därför att du krävde allt,
gav du tillbaka tusenfalt.
- Karin Boye
Du är min renaste tröst
Du är min renaste tröst,
du är mitt fastaste skydd,
du är det bästa jag har,
ty intet gör ont som du.
Nej, intet gör ont som du.
Du svider som is och eld,
du skär som ett stål min själ --
du är det bästa jag har.
- Karin Boye
du är mitt fastaste skydd,
du är det bästa jag har,
ty intet gör ont som du.
Nej, intet gör ont som du.
Du svider som is och eld,
du skär som ett stål min själ --
du är det bästa jag har.
- Karin Boye
De lugna stegen bakom
Lyssnar jag, hör jag livet fly
ständigt snabbare nu.
De lugna stegen bakom -
död, det är du.
Förr var du långt borta -
jag höll dig alltför kär.
Nu, när jag inte längtar längre,
nu är du där.
Förklaring
I din skönhet sänkt
ser jag livet förklarat
och den mörka gåtans svar
uppenbarat
I din skönhet sänkt
bedja jag vill
världen är helig,
ty du är till
Andlös av klarhet
ljusfördränkt,
ville jag dö hos dig
i din skönhet sänkt
ser jag livet förklarat
och den mörka gåtans svar
uppenbarat
I din skönhet sänkt
bedja jag vill
världen är helig,
ty du är till
Andlös av klarhet
ljusfördränkt,
ville jag dö hos dig
i din skönhet sänkt
Ja visst gör det ont
Detta är en av Karin Boyes mest kända dikter. Säkert känner ni igen den. Jag älskar den i alla fall!
Ja visst gör det ont när knoppar brister
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna vinterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister
ont för det som växer och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades av färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna vinterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister
ont för det som växer och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades av färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.
Du är min själs uppståndelse
Du är min själs uppståndelse
till verklighetsextas,
att luften gör mig het som eld
och syns som ett hav av glas,
och mina ögons makt
att de domande förnimmer
hur alla färger flammar ut
i drucket skimmer.
Du är min viljas styrka,
du ger mig en kraft
att vänta och att handla,
som aldrig jag har haft.
Ja mina sinnens hunger,
som hetsar mig och jagar,
blir därför den gäller dig
ett jubel alla dagar.
Du är mitt livs mognad.
Du gör mig hel.
Ur mitt förgångna samlar sig
var tåga och minsta del.
På hundra skilda vägar
har jag vandrat och trevat.
Nu möts de. Fram mot dig
har jag levat.
till verklighetsextas,
att luften gör mig het som eld
och syns som ett hav av glas,
och mina ögons makt
att de domande förnimmer
hur alla färger flammar ut
i drucket skimmer.
Du är min viljas styrka,
du ger mig en kraft
att vänta och att handla,
som aldrig jag har haft.
Ja mina sinnens hunger,
som hetsar mig och jagar,
blir därför den gäller dig
ett jubel alla dagar.
Du är mitt livs mognad.
Du gör mig hel.
Ur mitt förgångna samlar sig
var tåga och minsta del.
På hundra skilda vägar
har jag vandrat och trevat.
Nu möts de. Fram mot dig
har jag levat.
Introduktion
Nu till en poet som jag fullkomligt älskar! Hennes namn är Karin Boye, en svensk kvinna som levde första halvan av 1900-talet. En av Sveriges mest kända modernister. Jag kommer att publicera många av mina favoritdikter med henne!
