Rätt gammal dikt, men jag tycker om den ändå.

*
Ingenting kan få mig att glömma
ingen, ingenting
Du var min livskraft och min vilja
min styrka och mitt hopp
Du var ljuset

Men nu är allting målat svart
Alla fönster och dörrar är stängda
och broarna har bränts
och kvar finns bara mörker

Allting är över
här tar vägen slut
Dagarna blir nätter
Solskenet blir regn
och det som betydde något
finns inte längre kvar
*

- Jessica Lundholm

Jag vill vara perfekt
Jag vill vara som dem
De som lever gott
i välfärd, lyx och vackra yttren

Men de är inte perfekta
det är de inte, det vet jag ju
De har hemligheter och lögner
de med perfekta yttren
och perfekt fasad
De ljuger och bottnar i sin egen tomhet
Men ändå vill jag vara som dem
ändå vill jag vara dem

Det är inget jag är stolt över
tvärtom skäms jag över mina fåniga drömmar
Och det är fåfängt att önska,
men önska gör jag
för i slutändan,
vem vill inte vara perfekt?

- Jessica Lundholm

Denna dikt är mycket välkänd och otroligt vacker, men författaren är fortfarande okänd. Magnus Andersson tonsatte denna dikt år 1966, och uppgav Karin Boye som författare. Men det har aldrig bevisats att hon faktiskt har skrivit den, så upphovsmannen/kvinnan förblir okänd tills vidare.


Varför ska man älska den man ändå aldrig får,
varför tändes i mitt hjärta kärlek vid så unga år,
varför skulle vi väl mötas,
varför korsar du min stig,
ödet förde oss tillsammans,
säg mig varför träffade jag dig.

Jag har kämpat, jag har livit smärtans bistra kval för dig
men du kan väl inte hjälpa att du inte älskar mig.
Jag skall älska dig för evigt,
dig för evigt hålla kär,
älska blott och tåligt lida,
fast jag nu förskjuten är.

Trots att hjärtat ska förblöda, inget kan hindra dess kval,
endast döden kan oss lösa ifrån denna jämmerns dal.
Den som älskat aldrig glömmer,
den som glömt ej älskat har.
Den som älskade och glömde,
visste ej vad kärlek var.

Du min förtvivlan och min kraft,
du tog allt eget liv jag haft
och därför att du krävde allt,
gav du tillbaka tusenfalt.


- Karin Boye

Jag har skymtat hans skumma, jordgrå drag,
redan jag trodde min vandring slutad,
över min säng stod han redan lutad,
lyssnande efter mitt sista andetag.

Ingen älskande blick såg sorgset ned,
ned i min egen en avskedshälsning,
ingen tröstande tro på frälsning
lindrande våndan, som flämtande anden led.

Stillsamt lade den skumme sin våta hand
över min brännande feberpanna,
plötsligt kände jag hjärtat stanna,
blott konvulsiviskt och matt det slog ibland.

Allt, som fordom mig bränt och grämt och tärt,
kylande, svalkande glömska släckte,
tomhetens slöjande mörker täckte
allting, som förr var mig gott och skönt och kärt.

Svaga ljud som av skvalpande böljeslag
nådde i susande rytm mitt öra,
smekande doft, som försommarvindar föra,
smekande doft av ängsblommor kände jag.

Var detta ett sista vänligt och milt farväl
livets skönhet till sällskap i döden sände,
eller var det en raddande okänd strand jag kände
nalkas med vågslag och doft min drunknande själ?

- Åter min hjärna i vansinnig feber brann,
åter kände jag strupen av törst försmäkta,
pulsarne bulta och yrande tankar jäkta,
medan tyst min stillsamme gäst försvann.

- Gustav Fröding